¤

Det är läskigt hur pass mycket du dragit ner mig
Jag trodde på riktigt att det inte syntes.
Att jag såg ut och var precis som vanligt utåt.
Eller självklart så hade jag räknat med att folk som känner mig skulle märka.
Men när folk som jag aldrig pratar med annars kommer fram till en
rycker tag i axlarna på mig och skakar om.
"Vad är det med dig? det ser ut som om att du förlorat allt, vad har hänt? vart är Nathalie?"
Va nää det är inge speciellt säger jag och spelar oberörd.
Hon såg mig djupt i ögonen.
"Du har inte varit dig själv på länge nu. berätta. nu står jag här. vad har hänt"
Va ah nä det skiter sig bara... mycket nu! blir så ibland svarar jag
"om vi säger så här, kan det vara så att du lagar en massa mat och bara matar och matar och aldrig får någonting tillbaka? kan det vara så? är det så det är?"
Hon viste ingenting. har inte hört någonting. jag har inte sagt någonting.
Chefen drog in mig på kontoret med allvarlig min och pratade med mig i över 1,5h
"Trivs du inte hos oss längre? vill du byta avdelning? Jag känner att du inte har riktigt samma go som tidigare. du känns inte alls lika entusiastisk"
Jag trodde faktiskt inte att det syntes utåt.
Jag hatar att jag har låtit dig bryta ner mig som person.
Det som är Nathalie, det som Nathalie är känd för har försvunnit.
arbetskamrater, stamkunder. alla ifrågasätter mig.
Hur kunde jag låta det gå så här långt.
Det gör så fruktansvärt ont. vet du det?
Jag ler nästan inte längre.
Utsätter mig för saker och situationer som jag aldrig skulle gjort tidigare.
Skiter i allt och konsekvenserna.
Det här är inte jag.
Jag vill ha mig tillbaka.